Vågorna slog över det stora träskeppets kanter så att skeppet sakta sjönk mer och mer av tyngden av det kalla ljusblåa vattnet som nu låg som ett tjockt täcke på skeppets golv. Alla ombord sprang runt i panik.

Plötsligt blev allting svart, jag hörde inget, jag såg inget. Hela jag blev helt förstelnad av den kyla jag kände.

- Hur mår du? Hördes en mjuk och ljus röst.

Försiktigt öppnade jag mina slutna ögon, bredvid mig på en röd liten picknick filt satt en liten och skör gammal tant, hennes långa hår flög i virvlar av dem kraftiga vindarna från havet.

Till min förvåning lyckades jag få ur mig något som liknade bra, men vart är jag någon stans?

Tanten berättade.

- Jag låg här på den stora stranden och solade, plötsligt såg jag något skumt i vattnet, först trodde jag att det var odjuret som lever här i havet, han som liknar en orange orm med sex små ben och ett horn mitt på huvet. Men när jag såg att det faktiskt inte var ett sjöodjur blev jag fundersam, det kunde väll inte vara en människa.

Fem minuter senare låg du här på land.

Jag röck till och mindes när skeppet sakta hade fyllts med vatten och glidit ner mot havets botten.

Plötsligt mindes jag allt igen, jag mindes att jag var jag, en 15 årig tjej som red på ridskola.

Vi var ute med skeppet för att hämta hästar från Gottland. Men så långt kom vi tydligen inte förens båten sjönk. Strax innan vi åkte blev min sköthäst Virginia, som står på riskolan, sjuk.

Jag kände igen miljön där jag var, här brukade jag vara och bada dom varma sommardagarna.

Jag började springa allt vad ag kunde, nu ville jag hem, nu ville jag till stallet, nu ville jag bara tillbaka till verkligheten.

Den gamla tanten skrev efter mig,

- Vart ska du någonstans? Vänta!

Oron över att Virginia klarat av den svåra förkylningen hon fått var stor. Tänk om hon inte finns längre, tänk om…

Med tårarna strömmandes ner för mina kinder sprang jagallt vad jag kunde till stallet.

Det högg till i hjärtat bara av att tänka på vad som kunde ha hänt. Tänk om hon inte finns längre tänk, om hon är död.

Snart hade jag facit i hand, nu gick jag på den smala stigen mitt ute i skogen. Snart var jag framme, snart vet jag om hon lever eller inte. I mina tankar om vad som kunde ha hänt och med ögonen alldeles blöta av tårar sprang jag allt vad jag kunde.

Plötsligt hörde jag hovslag i marken och en röst som skrek,

- hallå där! Vart är du på väg?

Jag vände mig hastigt om och torkade snabbt av tårarna som fallit på min kind med armen.

- Stallet. Svarade jag med gråten i halsen.

Sedan fick jag syn på att det var Kerstin, ridskolechefen, som var ute och red.

Hon satt av hästen,

- Vad är det som har hänt? Du ser helt förstörd ut.

Jag berättade allt om när båten sjönk och när den gamla tanten hittade mig på stranden.

Kerstin blev tyst.

- Men varför är du så ledsen? Frågade hon tillslut undrande.

- Jag är inte ledsen… svarade jag och försökte låta som om jag var helt oberörd.

- Jag ser att du är ledsen, Något är det.

- Jag är bara rädd, rädd över att Virginia inte längre finns kvar. Jag vet att hon är död, jag vet det.

- Men lilla du, oroa dig inte över det. Hon är förkyld och mår varken bättre eller sämre men hon lever.

Jag fortsatte att gå. Virginia levde. Jag saknade henne så otroligt mycket.

Samma sekund som jag var framme vid stallet hörde jag ett dovt gnäggande som kom från den lilla sjukhagen där Virginia låg och solade i solen.

Jag sprang in i hagen och kramade om Virginias hals samtidigt som jag pussade hennes sammetslena mule. Tårarna rann ner för mina kinder, men den här gången var det glädjetårar.

Du lever älskling, du lever viskade jag i hennes ludna öron som nu var spetsade framåt.

Där satt jag i timmar… Tillslut kom Kerstin och sa att jag faktiskt inte kunde stanna hela natten, Då gick jag hem. Hon lever, hon lever tänkte jag hela vägen hem.

Direkt när jag kommit hem hoppade jag ner i sängen. Ögonlocken kändes så tunga, så tunga.

Precis när jag bäddat ner mig i den varma sängen och dragit täcket över mig ringde den rosa telefonen som stog på mitt lilla runda bord bredvid sängen.

Det var Kerstin

- Virginia led så, hon hade ont överallt och hon hade väldigt hög temt… jag är ledsen…

- Är hon död? Lever hon inte längre? Skrek jag i luren med gråten i halsen.

- Ja… Hon lever inte längre… Det var inte rätt att låta henne lida. Svarade hon med en så mjuk röst och tröstande röst hon bara kunde.

Jag slängde telefonen i golvet och började störtgråta.

Varför hände detta just Virginia? Skulle det hänt mig hade jag inte behövt gå igenom denne sorg.

Virginia var mitt allt. Men vem är jag nu? Ingen.

Dagen efter att jag där vid minnesstunden jag gjort till henne i den hage där jag såg henne sist, jag hade placerat ut röda ljus och rosa blommor på marken. Mitt bland allt hade jag placerat ett foto på mig och Virginia. Bakom alla rosor och ljus stod det ett trä kors, på korset stod det, “Älskade vän, du var mitt allt, varför hände det dig, varför… Vila i frid min älskling”.

“Varför hände det dig? Kan du inte komma ner flygande från himlen och hämta mig, jag sitter här och väntar på dig!”

Jag la mig ner i det gröna gräset som var lite fuktigt av morgondagg, Jag tittade upp i himlen, upp till evigheten.

Plötsligt hörde jag ett svagt gnäggande som kom bakom mig.

Snabbt vände jag mig om, det kunde väll ändå inte varit Virginia som hört vad jag tänkt.

Men det var det! Precis som i en dröm stod hon där med stora vit- genomskinliga vingar långt fram på den gulbruna ryggen.

Av en ren reaktion hoppade jag upp på hennes mjuka rygg. Tillsammans flög vi upp till himlen, upp till friheten.

Aldrig skulle jag släppa taget om henne, Aldrig.